Förord av Elin Cullhed

Förord av Elin Cullhed

Jag bor i huset där Karin Boye bodde under åren 1923-25. Här ska hon ha skrivit dikten ”Trädet”, om paradisäppelträdet på vår gård.

Tänk, om hon vetat, att det på tvåtusentalet skulle sitta någon i samma byggnad och läsa den framtidsroman hon kom att skriva 1940, ”Kallocain – Roman från 2000-talet”. Och att beskrivningen skulle kännas så kusligt aktuell för den förändring världen genomgår nu.

I ”Kallocain” slåss två totalitära stater om världsherraväldet och staten har full kontroll över individen. Leo Kall, medborgare i Världsstaten, har uppfunnit ett medel som ger staten tillgång till människornas själar – en sanningsdrog som efter injiceringen får medborgarna att lämna ut sitt innersta. I Världsstaten når övervakningen ända in i sovrummen, rädslan och misstänksamheten leder till sinnlig kontaktlöshet och kvinnors främsta uppgift är att föda barn. Boye skrev romanen under upptrappningen till andra världskriget efter att hon förtvivlat bevittnat utvecklingen i Tyskland under 1930-talet. I ett brev till förlaget dryftar hon möjligheten att någon främmande stormakt skulle ta åt sig av innehållet, men hoppas på att boken blir utgiven i Amerika, där den skulle kunna uppskattas ”som det slag för demokratin som jag avsett.” Det skulle dröja till 1966 innan boken utkom i USA, där George Orwells ”1984” kanske är den mest lästa dystopin – men vi får komma ihåg att ”Kallocain” skrevs ett decennium tidigare.

Den sanningsdrog vi frivilligt underkastar oss idag består av en skärm som är som en förlängning av våra händer. Använder vi den är vi ständigt övervakade. Denna digitala intimitet kan utnyttjas till att förvränga fakta och sanning. Det gäller att få så många som möjligt att känna saker. Efter det sena nittonhundratalets modernisering, demokratisering och utrotande av sjukdomar i väst tycks här finnas ett uppdämt behov av att ”balla ur”. Det är ett slags känslans och dumhetens revolution. Lägg till detta en allvarlig kapprustning mellan världens stormakter, som har individen helt i sina händer.

I oroliga tider som våra skjuter utgivningen av dystopier i höjden. Johannes Anyuru gav i fjol ut framtidsromanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, bara några månader före terrorattentatet på Drottninggatan. Många följer serieversionen av ”Tjänarinnans berättelse” (”The Handmaid’s Tale”) som Margret Atwood skrev redan 1985, om ett framtida kristet fundamentalistiskt USA där kvinnor är avelsdjur. Michel Houellebecqs dystopi ”Underkastelse”, handlar om ett islamiserat Frankrike år 2022.

Varje tid har sitt ämne. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht skrev så här i en dikt om utvecklingen i Tyskland under 1930-talet: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

Något av det starkaste i ”Kallocain” är när Linda Kall slutar se sig som en produktionsmaskin åt staten och formulerar sitt moderskap som en livskraft: ”Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup …”

Jag blickar ut över paradisäppelträdet som Karin Boye skrev dikten ”Trädet” om i Uppsala under tidigt 1920-tal. Även när Boye diktade om träd tycktes hon tangera något mycket större och angelägnare än ämnet vid en första anblick blottar:

Någon andemakt, någon hemlig makt / har i trädets gömda rötter sin vilja lagt. / Jag är rädd ibland och frågar ängsligt: / Är vi så säkert vänner?

Elin Cullhed är född 1983 och bor i Uppsala. Hon arbetar som kulturjournalist och lärare på Wiks folkhögskola. Romandebuterade 2016 med ”Gudarna”, en bok om tre starka, utåtagerande och vilsna sextonåringar i ett Tierp som de vill förändra.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.